NATTENS FASOR
Denna bok innehåller en mängd nytt och intressant material till rollspelet CHOCK. Boken beskriver och förklarar utförligt alla de nya regler och hjälpmedel som ingen erfaren Chockmästare kan vara utan.
Förutom gastkramande och fantasieggande illustrationer på fasorna som kryper fram ur mörkret, innehåller ”Nattens Fasor””:
- 30 ovanligt otrevliga och hårresande varelser från det Okända.
- Ett separat kapitel om vampyrer med utförliga artiklar som ger information, bakgrundshistoria och ledtrådar om elva vampyrer. Bland dessa finns grevinnan Elizabeth Bathory och den fruktade greve Dracula.
- 24 stycken nya och skrämmande besvärjelser från den Onda Vägen.
Och mycket, mycket annat.
Trots att det gått nästan 30 år, så minns jag än idag hur jag slängde lystna blickar på kampanjmodulen/monsterboken Nattens Fasor, vilken i stora drag bara låg och samlade damm i hyllorna på Leksakshuset i Gävle. För även om jag rollspelet inte föll mig i smaken för fem öre, så var det något osedvanligt fascinerande med Micheal Whelans omslag, och jag kan fortfarande gräma mig lite över att jag aldrig köpte boken när Leksakshuset till slut reade ut sina kvarvarande produkter till Chock. Först långt senare, till ett klart högre pris än vad Leksakshuset tog, kunde jag efter visst budande och trixande, få tag i ett exemplar på Tradera och komplettera samlingen. För till skillnad från övriga produkter till Chock, så verkar Nattens Fasor inte bara vara svår att få tag, utan av allt att döma också ett eftertraktat objekt på aktionssidorna. Detta till trots, så har den sedan dess fått spendera större delen av sin tillvaro hos mig i en flyttkartong, och det var därför med viss lättnad som jag till slut hittade boken – vilken av lite oklara orsaker – gömd bland en massa böcker till Warhammer Fantasy Roleplay.
Nog om detta nu, och låt oss istället ta en närmare titt på denna kampanjmodul/monsterbok som Äventyrsspel gav ut 1986, och vilken består av såväl egenproducerat material som material från Chill Things och Vampires till den amerikanska versionen. Den i detta sammanhang milt sagt imponerande boken, vilken med sitt A4-format och hårda pärmar, klart och tydligt stod ut mot de mindre och sladdrigare äventyren i A5-format som Äventyrsspel gav ut, och pryds av ett riktigt passande omslag av Whelan. Boken är uppdelad i två sektioner, en enbart för Chockmästaren, samt en del som även spelarna kan bläddra i och läsa om några av de varelser – läs vampyrer – som befolkar världen i Chock.
Nattens Fasor inleds med en kort introduktion till boken avsedd för Chockmästaren, och i vilken man ger lite tips till denne hur man ska handskas med speciellt de nya varelserna och införliva dessa i sina äventyr. Det är alltså inte frågan om några direkta nyheter, och det mesta har redan avhandlats i flera äventyr som i regelböckerna. Medan den korta introduktionen inte tillförde några direkta nyheter, vilket kanske inte heller var att vänta, så gäller vid en första blick, inte det samma för nästa kapitel, som behandlar nya besvärjelser till Chock. Bland det tjugotal besvärjelserna som beskrivs, återfinns en del som redan figurerat i tidigare äventyr till Chock, men här finns även en helt nya att låta Chockmästaren beväpna sina ISP (Icke-Spelar-Personer) med. Visserligen kan jag kanske tycka att några av besvärjelserna är lite fantasilösa, och endast varianter på sådana som beskrivs i regelboken, men att detta uppvägs av att de ändå ligger i linje med den lite cheesiga skräckstämning som genomsyrar spelet.
Med besvärjelserna avklarade, är det så dags att ta oss en titt på några nya djur som Chockmästaren kan använda sig av. Kapitlet inleds med en kort genomgång av vad de olika förkortningarna betyder, samt lite råd till Chockmästaren. Precis som i fallet med besvärjelserna, så återfinns det ett par djur som figurerat i de tidigare äventyren, men är i de flesta fallen nya för den svenska marknaden. Lite överraskande så är beskrivningen av de olika djuren rätt utförliga, och även om det på grund av platsbrist saknas illustrationer i det här kapitlet, så består beskrivningarna av dess grundegenskaper, utseende, beteende, hemvist och på vilket sätt de kan tänkas komma i kontakt med spelarnas rollpersoner. Medan flertalet av djuren för en rätt harmlös tillvaro i vår värld, så nyttjas många djur i Chock av varelser från Det Okända för att bistå dem i dess verksamhet. Sektionen avslutas sedan med en tabell över några av de djurraser som kan tänkas figurera i Chockmästarens äventyr, samt en smårolig illustration på en roande hybridvarelse signerad Stefan Kayat.
Nästa kapitel i Nattens Fasor får väl kanske sägas vara ett av bokens huvudsektion, och behandlar en rad nya varelser från Det Okända att låta spelarnas rollpersoner bekämpa. Precis som i regelboken beskrivs varelserna med grundegenskaper, utseende, beteende, hur man dödar eller fördriver dem, och så vidare. Till skillnad från både kapitlen om de nya besvärjelserna och djuren, så är det bara ett par stycken varelser som tidigare figurerat i de äventyr som Äventyrsspel publicerade. Vid sidan av de sedvanliga grundegenskaperna, beskrivs varelsernas utseende (om de har något sådant), beteende, svagheter, hur rollpersonerna kan tänkas bekämpa dem och så vidare. Varelserna är förhållandevis fantasifullt beskrivna, och vid flera tillfällen så kom jag faktiskt på mig själv med att sitta och fundera på hur man bäst skulle kunna införliva dessa i ett äventyr. Till skillnad från bokens kapitel om djur i Chock, så är varje varelse illustrerad av Stefan Kayet. Tyvärr så tycker jag att han blandar och ger rätt friskt, och medan vissa av illustrationerna är riktigt stämningsladdade, så är andra kanske inte lika lyckade. De flesta av bokens skapelser härröra från filmens värld och populära skräckromaner av bl.a. Stephen King, men det dyker även upp ett par som verkar hämtat inspiration från amerikansk, asiatisk och europeisk folklore.
De varelser som beskrivs är hur som helst en salig blandning av odöda, likätare/zombies och besatta föremål som dockor, bilar (vilken för tankarna till romanen Christine av King, 1983?) och hus. Givetvis slinker även en uppsjö av vardjur med, och även man slipper varjagurerna från Skymningens By, så får vi stifta bekantskap med Loup Garou (vilket är det franska ordet för varulv och figurerar i äventyret Skräckens tre ansikten), men även några mindre skräckinjagande varianter, eller vad sägs om varkatta (vilken för tankarna till filmen Cat People, 1942 och 1982) och varrävar(?). Det är dock inte enbart några av varelserna som förtar stämningen i kapitlet, utan även några av deras svenska namn, och även ingen skugga ska falla på översättarna, vilka säkerligen slet i sitt hår av förtvivlan över att finna gångbara namn åt skapelserna, så har jag lite svårt att finna det speciellt skräckinjagande med varelser som Dockmästare (Puppetmaster) eller Läderlapp (vilket förövrigt var det svenska namnet på Batman när jag växte upp).
Kapitlet som sedan följer är en massiv genomgång av vampyrer, och i vilken man introducerar en rad nya varianter av dessa blodsugande varelser. Även om jag inte på något sätt ställer mig frågande till att man inför orientaliska eller indiska vampyrer, vilka givetvis kan tillföra spelet ytterligare en dimension. Så infinner sig en viss känsla av att vampyrsläktet urlakas, när vi vid sidan av de i regelboken redan beskrivna Karpatiska vampyrerna, nu får introduceras Alpvampyrer och Makedonsk Vampyr i spelet. Rent speltekniskt återfinns endast mindre skillnader mellan de tre olika europeiska vampyrerna, och jag kan nog tycka att man borde försökt få lite större geografisk spridning på dem.
Vid sidan dessa nya vampyrarter (eller vad man nu ska använda för term i frågan), så beskrivs även en rad vampyrer. Dessa utgörs av ett brett galleri, av vilka vissa har historisk förankring som Elizabeth Bathory (1560 – 1614), den ökända ungerska grevinnan som påstås sysselsatt sig med blodriter för att behålla sin skönhet eller härrör från litterära källor som Dracula (vilken redan beskrivits i äventyret Draculas Hämnd) och av allt att döma egna skapelser som Nishi Oka, vilken i sann 1980-talsanda är inte bara vampyr, utan även ninja. Snacka om att göra det bästa av två världar. Eftersom vampyrerna beskrivs mer ingående i efterföljande kapitel, så begränsas beskrivningarna till att endast varelsernas egenskaper och andra regeltekniska aspekter.
De två avslutande kapitlen är till skillnad från de tidigare, inte enbart avsedda för Chockmästaren, utan även tillgängliga för spelarna. Det första av dessa två kapitlen består av en utförlig artikel över de olika vampyrerna man kan stöta på i spelet, signerad Desmond Kearney, den fiktive kuratorn för S.A.V.E.s centralaktiv. Vid sidan av att beskriva vampyrernas drivkrafter, så förklarar också Kearney deras styrkor och svagheter, samt hur man bäst bekämpar dem. Även om jag måste säga att jag finner texten mycket roande och välskriven, så infinner sig frågan hur det är tänkt att den praktiskt ska användas i spelet. Med tanke på att det är en rätt maffig textmassa som spelaren/spelarna ska läsa och smälta, så lär det ta sin tid och kanske därför föga lämpligt att introducera mitt under spelets gång.
Bokens sista kapitel – eller sektion kanske är ett bättre ordval – ägnas åt de ovan nämnda vampyrerna, och består av lång rad artiklar om de enskilda varelserna. Precis som i fallet med artikeln om vampyrer i stort, är artiklarna skrivna av fiktiva personer inom S.A.V.E. och vilka beskrivs i en liten faktaruta. För att öka trovärdigheten, så medföljer även ett kort på den fiktive artikelförfattaren. Till skillnad från de tidigare kapitlen, är det Nils Gulliksson som står för illustrationerna, vilka också är något ojämna, och där det är lite svårt att se precis hur Jackson de la Croix ska föreställa. Hur som helst så kan man efter en snabb titt i den amerikanska förlagan, se att Gullikssons varit inspirerad av illustrationerna i boken Vampires. Beskrivningarna är överlag välgjorda, vilket man inte är allt för van när det gäller material från Pacesetter. Unikt för den svenska utgåvan, är Thormund Halldorasson, den skandinaviska vampyren, som inte bara nyttjade det finsk-ryska vinterkriget 1939-40 för att finna byten, utan även hänger på Café Opera. Det kan inte bli så mycket mer 1980-tal än så, och är alldeles charmant. Ska man kanske säga något negativt, så är det kanske att det är återigen väldigt mycket text att läsa, och riktigt hur det är tänkt att användas rent speltekniskt är en öppen fråga. Att i förebyggande syfte låna ut boken till spelarna låter kanske som en frestande och hållbar idé, men det finns förstås inget som förhindrar att spelaren då ”råkar” läsa de delar av boken denne inte ska läsa.
Efter ett par i bästa fall mediokra äventyr, så slog alltså Äventyrsspel på stor när man gav ut Nattens Fasor och det är svårt att inte bli imponerad. Bristerna som jag redan påpekat till trots, så måste jag ändå säga att dess kultstatus är berättigad, och det blir förstås inte sämre av att mycket av bokens material inte enbart begränsas till Chock. Såväl flera av varelserna som de utomordentliga beskrivningarna av vampyrerna, bör utan större problem, av en ambitiös Spelledare kunna införlivas i valfritt spelsystem.
Nu är det är dock inte enbart innehållsmässigt som Nattens Fasor imponerar, utan även utseendemässigt. Det märks att Äventyrsspel verkligen satsade på boken, och som jag tidigare påpekade så stack Nattens Fasor ut på mer än ett sätt med sin storlek och stämningsfulla omslag. Huruvida det beror på att de användes flitigt eller var ömtåliga låter jag vara osagt, men flera exemplar jag sett har varit i riktigt dåligt skick och där bokens rygg spruckit eller omslagets tryck skavts bort. Men som sagt, den stack verkligen ut på hyllorna…
Nu är förstås utsidan av vikt när det gäller att attrahera köpare, men läsaren är förstås mer intresserad av insidans layout, och även här tycker jag att Äventyrsspel gjort ett bra jobb. Ska man kanske anmärka på något, så är det att man nästan möts av en veritabel mur av text, i tre spalter och att man nästan känner sig överväldigad av textmassan. Orsaken är givetvis att Äventyrsspel valde att pressa in två böcker i en bok, och att utrymmet således är begränsat. Som jag tidigare nämnt, så har Äventyrsspel valt att inte använda sig av originalillustrationerna, utan istället låtit Gulliksson och Kayat stå för illustrationerna i boken. Nu är det visserligen inget större fel på illustrationerna i originalen, och de svenska illustrationerna bygger i praktiken på de i den amerikanska utgåvorna. Både Kayat och Gulliksson är kanske något ojämna emellanåt, men håller ändå bra i jämförelse med originalen. Gullikssons Dracula mer för tankarna till någon brittisk gentleman än en transylvanisk greve, och några av de varelser som Kayat illustrerat, känns lite så där. Bokens omslagsillustration av Whelan är som sagt mycket passande, och sätter stämningen för boken på en gång. Med undantag för de ovan nämnda varelserna Dockmästare och Läderlapp, så är översättningen helt i sin ordning och precis som i Draculas Hämnd, så verkar man låtit en korrekturläsare se över texten innan tryckning.
Bokens största tillkortakommande, är förstås att väldigt lite av allt det här letade sig in i de äventyr som Äventyrsspel gav ut till Chock. Vampyrjakt på Stockholms innekrogar, borde ju varit ett självskrivet äventyr som åtminstone kunde letat sig in i ett nummer av Sinkadus. Hur det såg ut med de varelser som Pacesetter låg bakom, är jag lite osäker på, men när man bläddrar igenom de äventyr som inte översattes, så får man känslan av att de och Äventyrsspel inte riktigt hade samma idéer om spelet. Det får dock kanske bli ett senare inlägg…
Med den här recensionen avklarad, så är det så dags att ta en närmare titt på det sista äventyret till Chock som Äventyrsspel gav ut, nämligen Skräckens tre ansikten.
Rollspelaren 